Idag när vi vaknade så klagade Aleksi på att han hade ont i magen. Men inget farligt. Han fick frukost och tog ett bett på mackan o då hände nått. På bara några minuter så svullnade magen upp ordentligt och blev stenhård. Aleksi skrek som en stucken gris och kunde varken sitta, stå eller röra sig. O jag har aldrig vart så rädd som jag va nu när nysä ropade "ring ambulans" Aj, aj, aj... Ringde 112 och ambulansen va här med en gång nästan, under tiden vi väntade på ambulansen så hade vi telefonkontakt med personalen från larmcentralen.
När ambulanspersonalen kom in hade jag Aleksi på mitt knä. Stackarn hade jätte ont. Grät o skrek. Dom kollade på hans mage o sa "oj, vilken rejäl bula, nu får vi ta in honom fort" Ja då blev jag ju lugn. Nej, alla tankarna snurrade runt i huvvet, tänk om dom opererar honom? Tänk om detta är jätte farligt? Vad kan jag göra? Aleksi fick två värktabletter och jag slängde på mig kläder, dom närmaste jag hittade (byxor med hål mellan benen) o så va vi iväg. Aleksi med bara kalsonger och t-shirt.
Blåljusen va på och vi åkte fort. En av ambulans personalen berättade att om det är tarmarna som knölat ihop sig kan det bli så här o det är viktigt att man kommer in fort så man inte slipper operera bort en bit av tarmen om det blir värre. Jag va rädd, ville bara höra att det e ingen fara, snart e det bra igen. Men försökte hålla mig lugn, så inte Aleksi skulle bli mer hysterisk än vad han redan va.
När vi va framme i östra kollade läkaren på honom och Aleksi gick o kissade. Sen kändes det bättre. Dom tog prover o allt va bra. Sen gav dom även lavemang och efter det hade han inte ont alls. Det va tydligen någon förstoppning, jag fattar inte hur det har blivit så. Han har ätit helt normalt och varit på toa helt normalt. Men tydligen kan det bli så efter att man vart magsjuk och Aleksi var ju det i veckan. Och detta gör skitont sa dom så Aleksi hade inte överdrivit när han grät o skrek. Vilken känsla att höra att det inte va något farligt.
Vi fick åka hem. Och jag kunde slappna av. Men oj va rädd jag va!! Det e inte varje dag man får åka in med ambulans.
Stort tack till ambulanspersonalen som kom fort och tog hand om lilla Aleksi och va hur trevliga som helst.
Till läkaren och sjuksköterskan som hjälpe Aleksi på sjukhuset.
Tack även till Mattias som kom o hämtade oss när vi skulle hem, Aleksi hade ju inte ens kläder på sig, så att åka hem med buss o spårvagn kunde ju inte komma på fråga.