Sammandragningar började komma lite då o då... vissa dagar ingenting, vissa dagar flera gånger. Varje gång jag pratade med mamma frågade hon om jag hade känt nått. Mamma kom o sov över hos oss att ifall man behöver åka in så finns hon där för att vara med Aleksi. Hon va hos oss flera dagar, det hände ingenting. Sen den 9/10.07 började det kännas mer och mer regelbundet. Då kom även Lennart hem till oss och sov över för inatt ska vi minsann åka in. Så tätt kom värkarna och dom började göra ont. Jag packade väskan, snart va det dax. Kände mig lite nervös. När jag la mig på kvällen hoppades jag att jag snart skulle vakna av att vattnet går eller nått. Jag vaknade, men inte utav nått annat än att solen gick upp. Hade sovit lite dåligt pga att det va lite värkar o ganska ofta, men inget märkvärdigt. Åh, inte än heller och jag hade gått över tiden i snart två veckor. Lennart åkte hem, min bebis vill inte komma ut än heller.
Men oj, vad va det som hände helt plötsligt på förmiddagen?
Vilka starka värkar, och tätt kom dom. Var 5-10 minut. Låg på soffan och sa till när värkarna började och när dom slutade. Nysä tog tiden. Mamma satt brevid o sa att jag nu skulle åka in. Efter att legat på sofa hela dagen o bara kollat på klockan så va det kanske dax att åka in. Men åh, jag ville inte det, dom kommer skicka hem mig, jag mindes ju hur det va med Aleksi. Onödigt att åka fram o tillbax. Men okejdå, efter all tjat om att jag nu skulle åka in så gjorde jag det, mot min vilja. I bilen dit kom värkarna ännu tätare. Nu va det regelbundet
5 minuter i mellan.
Jag blev undersökt kl 20.00 och hoppsan, dom ville inte släppa hem mig. Jaha? Det va oväntat. Dom ville undersöka mig om 2 timmar igen. Under tiden vi väntade på att klockan skulle bli 22.00 så gick vi till pressbyrån och köpte lite att äta, men jag ville inte ha. Kunde inte koncentrera på vad jag ville ha. Aj, så ont det började göra, och nu va det bara
max 2 minuter i mellan värkarna.
När jag väl hade blivit undersökt igen så hade det hänt massa grejer och nu va det inte en tanke på att åka hem igen.
Nu skulle jag få min bebis snart. Jag satte mig i badet och andades lustgas. Barnmorskan lyssnade på bebisens hjärtljud lite då och då. Sen sa hon att hon tänker inte gå hem innan hon har fått förlösa mig.
Hon trodde på en tjej vid tre tiden. Åh bara nåra timmar kvar tänkte jag :)
Sen va jag tvungen att komma upp från badet för att bli undersökt igen. Oj, nästan helt öppen. Det gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle göra. Grät och va hjälplös. Ont i ryggen hade jag nu me. Jag tog vattenkvaddlar igen, jag som hade sagt att jag aldrig skulle ta det. Äh, men så ont kan dom inte göra... Men åh, det gjorde dom. Mindes inte att dom gjorde
så jävla ont. Aj, då skrek man igen och grät ännu mer. Va dum jag e som tar dom!! Men visst hjälpte de den här gången med.
Helt plötsligt började krystvärkarna igen. Kollade på klockan
01.30. Åh ska jag orka krysta i en o en halv timme efter som jag hade bara i skallen att vid tre kommer min bebis. Alla sa åt mig att inte kolla på klockan! Okej, då tänkte jag efter. 50 minuter krystade jag när jag skulle föda Aleksi. Åh, orka så länge, jag va helt slut! Krystade några gånger o vips
01.39 den 11.10 hörde man ett skrik. Det va jag inte beredd på! Va, redan?
Åh, äntligen min bebis va född. Frågade vad det blev för nått. Barnmorskorna log och sa det får nog pappa tala om för dig. Va? Är det nått som e fel? Vad blev det för nått??
Det blev en flicka" Sa nysä helt lungt till mig medans han torkade tårarna från sina kinder. Jag började gråta, hade jag fått en flicka? Precis som jag ville. Kunde inte blivit bättre.
Åh, vilken känsla. Och Aleksi är nu storebror!
Åter igen kan jag inte beskriva den känslan o lyckan som spridde sig i rummet och våra hjärtan. Alldeles perfekt liten Elina låg nu på min mage.Och båda gångerna har Nysä vart helt fantastisk stöd för mig. Hade inte klarat av allt detta utan honom vid min sida!